Jag sågs som det bortskämda yngsta barnet 

Jag är uppvuxen i ett medelklassområde med kärleksfulla föräldrar. Vi var fyra syskon, jag var yngst. På gatan bodde många barn. Jag blev lillasyster för alla och trivdes med det. Jag var den lilla flickan med det långa hårsvallet och stora blå ögonen. Jag var lite blyg men samtidigt en teaterapa, som spelade piano, sjöng, dansade och älskade att rita och måla. Livet var bekymmersfritt och jag kände mig fullständigt trygg.   

 Jag var ungefär 10 år när jag vaknade en natt av att han var i mitt rum. Han stack in handen under mitt täcke och rörde vid mig. Jag fick panik och låtsades sova. Övergreppen blev med tiden värre. Det var som att frysa till is. Jag ville inte somna på kvällen, att mamma skulle sitta hos mig länge. Jag var livrädd för vad han skulle göra nästa gång. Jag barrikaderade dörren men han tog sig alltid in ändå. Sedan började det hända dagtid också, när jag kom hem från skolan och ingen annan var hemma, då jag satt och ritade, lekte eller spelade piano. Han hotade mig. Jag skämdes och var rädd, ville inte att det han gjorde skulle ta död på allt det fina med familjen. Jag ville inte tänka på det, det var så äckligt. 

 Jag kände mig oändligt ensam. Jag hade svårt att koncentrera mig i skolan och blev extremt introvert. Jag var som en skugga. Mina föräldrar såg det som att jag bara var väldigt blyg. Att göra mig illa blev som en ventil att få vara ledsen och tycka att livet var tungt även utåt. Så var det till exempel när jag brände mig på kokande vatten och låg flera veckor på sjukhus med brännskador. Av omgivningen sågs jag som det bortskämda yngsta barnet.  

Övergreppen pågick i flera år. Sedan övergick de till rena våldtäkter. När jag som 15-åring trodde jag var gravid slet jag mig loss, jag fick inte fram några ord men jag morrade och slog honom. Jag drogs ner i ett avgrundsdjup och visste inte hur jag skulle orka leva. Nu slutade övergreppen, men jag var ständigt rädd och på min vakt. Jag blev betraktad som besvärlig, jag avskydde allt som hade med honom att göra. Vid alla konflikter skyllde han på mig. Jag var ledsen, arg och tyckte han var äcklig. Skolan var en mardröm och jag halkade efter. De i klassen som skrek högst fick all uppmärksamhet och hjälp. När jag vågade berätta om att jag blev mobbad föreslog skolans kurator bara att jag skulle prata lite högre.  

När jag var 17 åkte jag utomlands för att plugga ett år. Då först kände jag mig fri från den ständiga paniken. Jag fick vänner. När jag kom tillbaka så flyttade jag hemifrån. Där kunde han inte kunna komma åt mig. Jag törstade efter att bli omtyckt och älskad. Jag hade många relationer men släppte alltid de som var sunda och bra. Jag jobbade, pluggade, reste, festade mycket och umgicks med vänner. Jag hade alltid något på gång och såg till att njuta av livet. Jag ville slippa tänka.  

Så träffade jag en äldre man. Det var hans charm jag föll för, allt cirkulerade kring honom. För honom var jag en erövring, liksom hans fina bilar och märkeskläder. Jag sökte trygghet och var redan fast när jag förstod att allt inte var som det såg ut. Inget jag gjorde dög för honom. Utåt sett berömde han mig men när ingen annan hörde var jag ingenting. Han monterade ner mig, både ekonomiskt och känslomässigt, för att sedan lämna mig för en av de kvinnor han haft vid sidan om vårt äktenskap. Jag hatade mig själv och föll tillbaka i skuggan. 

Vi fick två barn och det var de som räddade mitt liv. Vänner och familj vände mig ryggen. I många år gjorde han allt för att kontrollera mig genom barnen och ekonomin. Jag jobbade heltid och extra för att ha råd med bara det viktigaste. Jobbet var min frizon, men när det blev för tungt rasade jag helt och åkte in akut. Kroppen och hjärtat samarbetade inte längre.  

Jag har haft tre utmattningar sedan dess. Jag har pratat med läkare, psykolog och samtalsterapeuter, prövat yoga, meditation och terapi. Ångesten och trycket i bröstet fortsatte ändå surra i min kropp. Så småningom började jag förstå att jag måste släppa på det värsta för att kunna överleva. Att förtränga, umgås med familjen och samtidigt försöka undvika min förövare, att bli ifrågasatt – det blev en del av mig, en del jag aldrig bett om. 

Små hintar från olika håll, ett inlägg från nxtME på Instagram, andras livsberättelser. Jag började inse att det är min tur att må bra. Jag kontaktade nxtME och vågade till slut säga att “jag har blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn”. Ingenting har hjälpt mig så mycket som när jag äntligen började berätta om övergreppen. I lugn och ro har jag fått hjälp att ta mig igenom det tyngsta, förstå mina livsval, min ständiga oro i kroppen och varför jag har insomni. Jag är lugnare, tryggare och mår bättre än någonsin. Det tog mig 40 år att berätta, men det var värt varenda sekund av det liv jag har framför mig. 

Mottagandet då jag berättade för min sambo och mina nu vuxna barn var bara kärlek och förståelse. Övriga familjen blev först tyst och sedan nästan aggressiv. Jag tror det är en process för dem också – även om de inte vill tro på det, lika lite som jag vill att det ska ha hänt. Det är en käftsmäll att inte bli trodd när jag äntligen lyckas säga det som varit så svårt att uttala, men deras reaktion är faktiskt inte mitt ansvar. Att berätta var det enda rätta för mig, men också med tanke på de som utsätts nu, för alla de som är tysta. Hans direkta reaktion var att smutskasta mig och att anklaga mig för att ljuga. Det var obehagligt men jag vet att han vet vad han gjorde. Jag känner mig lugn med det.  

Idag är mindfulness guld för mig och jag är tacksam för att det finns appar med vågskvalp att somna till, trots att sömnen är rubbad. Att berättandet skulle få mig att må så pass bra som jag mår nu, både fysiskt och psykiskt – det hade jag aldrig trott innan. Jag har flyttat över ansvaret till förövaren och låter nu honom bära det. Det som hänt försvinner inte men mitt liv har börjat! Min kropp har tagit stryk men jag är fri. Jag önskar att fler hade kunskap om sexuella övergrepp och incest och vad det gör med oss. Det är ingen quick fix att bli av med trauman och som vuxen anser jag att både vård och skola har ett stort ansvar i att utbilda sig och förmedla det mest tabubelagda ämnet vi verkar ha i samhället.  För den utsatta är detta tabu det enda hindret att våga tala.