I vår familj skulle man vara tyst 

Jag föddes 1977 och växte upp med min mamma, pappa och två yngre syskon. Pappa arbetade på oljeplattformar och mamma var hemmafru. Jag var lydig, glad, omtänksam och mycket aktiv. Vi bodde fint och såg nog ut att vara en helt vanlig familj. 

Morfar bodde i närheten men vi träffades inte så ofta eftersom han, efter mormors död, gift om sig med en kvinna som mamma inte kom överens med. Det var tufft för mamma att vara ensam så mycket med tre små barn. Hjälpen kom från farmor och farfar som fick bo hos oss en del. Pappa kunde vara borta flera veckor åt gången och ibland när han kom hem kände jag inte igen honom. Vi flyttade flera gånger innan första klass och jag gick inte i förskolan, så jag hade då inga nära vänner. 

I vår familj skulle man vara tyst. Man fick aldrig fråga. Allt var bra! Samtalen handlade om andra, om nya bilar, väder och sjukdomar. De enda vi umgicks med var farmor, farfar och mina två fastrar.  

Min mamma var inte som andra mammor. Hon hade inga vänner, vågade inte gå till affären ensam och gick inte upp på morgonen med oss barn. Hon städade inte huset, åt inget och var alltid sjuk. Mamma lagade burkmat och följde aldrig med mig på träningar eller cuper. Vi fick veta att om min syster och jag skulle hitta henne liggandes på golvet när vi kom hem från skolan – då skulle vi ringa ett nummer som fanns på en lapp bredvid telefonen. 

Det var vår faster som köpte kläder till oss. Morfar köpte cyklar. Pappa hade ny fin bil. Min syster var mycket hos kompisar. Min bror satt ofta ensam på sitt rum. Mamma förmådde inte vara mamma. Man fick inte krama henne och inte sitta i hennes knä. Pappa köpte massa flaskor som han gömde i garaget. Jag fick en glass om jag inte berättade det. Ibland somnade han på golvet framför stereon. Mamma flyttade en påsk, men hon kom tillbaka igen. 

Farmor lagade god mat. Hos dom var det varmt. Farfar hade en verkstad där jag fick lära mig använda verktyg och maskiner. Då tyckte jag farfar var snäll. Men varför gjorde han mig så ont på natten? När ingen såg eller hörde så ville han ha mig nära. Han gjorde saker ingen annan gjorde. Var det bara jag i hela världen? Det kändes så. 

Farmor och farfar hade gemensamt sovrum med en liten skiljevägg som de sov på varsin sida om. Min lillasyster sov med farmor. Jag sov med farfar. Mamma, pappa och lillebror sov i rummet intill. Jag lärde mig farfars signaler och visste vad som skulle ske. Det farfar gjorde – gjorde ont. För att mina skrik inte skulle höras tryckte han en kudde över mitt ansikte. Skulle jag dö? Jag var väldigt liten när det hände – bara 3-4 år. När jag var runt 8 år lärde jag mig att stänga av mig själv.  

När jag var 11 berättade mamma och pappa att vi skulle flytta till Sverige. Hurra! Äntligen skulle vi flytta långt bort från farmor och farfar. Min bror kom ut från sitt rum och började skolan. Min syster fick anorexia. 

Pappa drack nu dagligen och det var fest nästan varje helg. Han skötte sitt jobb, men det var också det enda. Mamma köpte en affär och började jobba långa dagar. Jag fyllde 12 den vintern och fick plötsligt bli vuxen. Jag städade, lagade mat, tvättade kläder, skötte om hunden och katterna. Jag skyddade mamma från pappa som var vidrig. Det var kaos. Vi flyttade fyra gånger på fyra år.  

När jag hade ledigt från skolan körde mamma mig till båten så att jag kunde åka till farmor och farfar. Morfar hämtade mig och körde mig dit. Det fortsatte och fortsatte. När jag var 14 fick det räcka – jag blev svart! Jag hatade allt och alla, skolkade, drack och rökte. jag stack hemifrån och vägrade åka med till Norge. 

Sedan blev jag mitt gamla vanliga jag igen. Skärpte mig i skolan och fick bra betyg. Jag flyttade hemifrån när jag var 15 år. Jag bestämde mig för att aldrig berätta något för någon! Jag glömde bort en hel del – men visste att det hade hänt. Jag intalade mig själv att det inte skadat mig, försökte undvika obehagliga tankar.  

När jag var 20 träffade jag David. Han hade en vanlig familj och ett vanligt liv. Han märkte att jag bar på något och försökte få mig att berätta, men jag vägrade. Jag kunde inte. Orden satt fast i halsen. Efter flera månader fick jag till slut ur mig att ”farfar har varit ond”. David insåg att det var allvarligt och ville att jag skulle berätta för mamma och pappa. Absolut inte! Vad skulle då hända? Efter flera månader av övertalning tog jag ändå mod till mig och berättade för dom att ”farfar har varit ond”. Pappa gick ut ur rummet och mamma la en hand på min axel. Hon sa: ”Jag tror jag vet vad du menar, men om du pratar om det här så kommer pappa att ta livet av sig.” Jag sa inget mer. Dom stöttade mig inte. Trodde dom mig? Jag åkte hem. 

Mer jobb, mer studier, mer flykt fungerade jättebra ett tag. Sen kom första kraschen. Jag var 21 år och blev körd till psyket och fick diagnosen PTSD. Perfekt tänkte jag – nu har jag bearbetat allt så då är det bara att ge järnet igen. Det fungerade i flera år. Jag gick hos en psykolog men blev succesivt sämre. Jag pluggade och jobbade massor. Sen kom nästa krasch. David och hans mamma ringde efter mina föräldrar och dom kom. Svärmor frågade vad det kunde vara. Mamma och pappa sa i kör: ”Om det här kommer ut så måste vi flytta från Sverige, för vad ska folk tro om oss?” Tack för den!  

Jag fortsatte jobba, byggde hus, reste, fick tre barn och pluggade lite till. 2016 orkade jag inte mer. Jag stängde av hela mig själv, åkte till mina föräldrar och låste in mig i deras gästrum i flera dygn. Pappa satte kaffe utanför dörren. 

David förstod att det var gamla minnen som plågade mig. Han visste inte mer än att min farfar gjort något. David hittade nxtME och nätet. Han packade in mig och våra tre barn i husbilen och vi åkte till Stockholm. nxtME och Lena gav mig hopp. Hon visste vad jag bar på fast jag fortfarande inte kunde prata. Det gjorde inget, det fick ta tid. Jag fick också snabbt tid på Wonsa. Det blev ett intensivt halvår med många resor till Stockholm, men det är jag evigt tacksam för. 

Läkningen har varit en lång process och den pågår fortfarande, men jag känner mig hel och stark och fri. Jag har separerat från hela min ursprungsfamilj och väljer numera vilka som får vara mig nära. Jag har turen att ha en envis och tålmodig man som aldrig gett upp hoppet om att jag kan klara det här. Och barnen har varit helt fantastiska. Stödet och hjälpen från nxtME och Wonsa hade jag aldrig klarat mig utan heller.