När jag kom in i puberteten överrumplade minnena mig

… Det är jul 2013. Min syster ringer mig. ”Jag har någonting att berätta. Jag är gravid! Det är beräknat att barnet kommer i sommar.” ”Åh vad häftigt!” Jag blir jätteglad och ställer massa frågor. ”Jag ska bli moster!” Men inombords stannar min värld upp och jag fylls av rädsla – pappa får aldrig passa det här barnet…

Jag är uppvuxen i ett radhus i en by i södra Sverige. Min pappa gjorde karriär och vi hade råd att åka på utomlandssemester varje år, vilket inte var så vanligt på 80-talet. Vårt hem såg nog väldigt bra ut utifrån. Min mamma kom från ett dysfunktionellt hem. Hon var väldigt osäker på sig själv. När hon träffade pappa kände hon sig sedd och hon såg fram emot ett varmt familjeliv. Hon var otroligt glad när hon blev gravid. Men det visade sig att pappa inte delade samma entusiasm. 

Min pappa är ganska egocentrerad. Jag och min syster fick bara uppmärksamhet om vi visade intresse för hans hobbys, vilket bland annat var musik. Jag sökte hans uppmärksamhet så klart, han var ju min pappa, och lyssnade gärna på hans skivor. Det var mycket gullig 50- och 60-talspop, musik som jag idag får obehagskänslor av när det dyker upp på radio eller på spellistor i musikappar. 

Jag misstänker att pappa gick över mina gränser redan under dagistiden. Då gnuggade jag mig mot kuddar och möbler och ville ofta leka sexuella lekar. En gång berättade ett av barnen för fröken vad jag hade gjort. Fröken tog mig då åt sidan och skakade mig. ”Så får man inte göra!” Det är ett av mina starkaste minnen från min tidiga barndom. Jag blev chockad och kände en otrolig skam. Jag förstod det som att det var något fel på MIG.  

De grova övergrepp som jag minns vet jag nu hände innan åtta års ålder. Det är svårt att säga exakt hur många gånger och exakt när eftersom hjärnan till stor del stängdes av under övergreppen, men jag vet att det var minst tre gånger. När jag hörde pappas steg i trappan kände jag skräcken och visste vad som skulle hända. Jag tryckte täcket hårt runt mig, men det hjälpte inte, han kom åt mig ändå. Han började alltid med att kittlas. Då skrattade jag, men inte av glädje utan som en fysisk reaktion, det jag kände var panik och skräck. Sedan skulle hans händer in mellan mina ben. Jag försökte slingra mig men kom inte undan. Även i vuxen ålder kan jag få samma panik om någon försöker jaga eller kittla mig. 

Jag har flera minnen av pappas gränslöshet mot mig. Han köpte till exempel en trästatyett i Sydamerika i form av en kvinna med ett utmejslat kön, som stod i hyllan i vardagsrummet. Jag tyckte den var obehaglig och pinsam och vände på den när kompisar kom på besök. En gång glömde jag att vända tillbaka den efter att kompisarna gått hem. Då flinade han åt mig och sa att ”det är ju så kvinnor ser ut.” Skammen vällde upp i mig. Ända upp i tonåren skulle han klappa mig i rumpan varenda gång vi träffades. Jag frös alltid till och lät honom göra det, jag vågade inte något annat. Jag var så rädd att uppmärksamma honom på det som hänt i barndomen. Det var enklare att låtsas som att det inte hade hänt och låta honom gå över mina gränser. 

När jag kom in i puberteten överrumplade minnena mig, det var i samband med mina föräldrars skilsmässa. Jag visste innan att det var något som var obehagligt med min kropp, jag kände ett sånt äckel över mig själv, och plötsligt kom minnena som vågor över mig. Jag fick panik. Jag kände en sån fruktansvärd skam för att min kropp reagerat på beröringen. Och jag fick kraftiga skuldkänslor, som att jag hade tillåtit honom göra det mot mig. ”Jag var ju så stor, jag borde ha kunnat säga ifrån!” Han fick mig att känna mig delaktig till övergreppen. 

Första gången jag började ana att det som hänt inte var okej och kanske inte mitt fel, var när jag såg ett inslag på teve: ”Barn som blir utsatta för övergrepp känner oftast skuld själva.” Är det vad som hänt mig? Min bild var att våldtäktsmän var främmade gubbar som lurar i buskarna. De är alltid aggressiva och kastar sig över sina offer. Och offren skriker alltid nej och slåss. Min pappa kom med lättsamma steg in i mitt sovrum och jag sa ju aldrig nej… 

Jag var 17 när jag första gången berättade, det var för en pojkvän som behandlade mig illa. Han anklagade mig för att ha flörtat med hans kompisar under en fest. Jag försvarade mig och plötsligt hade jag sagt det som jag aldrig skulle säga. ”Du vet inte vad min pappa gjorde mot mig när jag var liten!” Paniken kom. Jag höll mig för munnen, sprang in på toaletten och låste. Han gick efter mig och låste upp. Han pushade mig att prata med någon.  Ett år senare gick jag till ungdomsmottagningen. Då var jag var orolig att de måste anmäla och att det skulle leda till alla fick veta, att jag skulle förstöra för min familj och hela min släkt. Men eftersom jag inte var utsatt längre hade de ingen anmälningsplikt. Jag fick en remiss till en terapeut, men mina skam- och skuldkänslor gjorde att jag inte vågade berätta allt. Jag tror inte att terapeuten förstod det då. Hon pushade mig att sätta en gräns mot pappa och säga till honom att han inte längre fick klappa mig i rumpan. Jag gjorde det och han blev sur och förnärmad, men han slutade. Det ökade bara min ångest och mina skuldkänslor. ”Jag kunde alltså bara ha sagt nej. Då var det mitt fel eftersom jag inte satte den gränsen!” Jag avslutade terapisamtalen när jag var 20, det blev för dyrt. 

Skulle jag våga berätta för någon i familjen? Mamma skulle bli jätteledsen och ta på sig skulden. Skulle de i släkten tro mig? Jag ville inte förstöra den goda stämningen på alla släktträffar. Och tänk om de skulle säga att ”varför sa du inte bara nej?”. Det skulle jag aldrig klara. Det här gjorde att jag la undan den skamliga hemligheten i en liten låda i mitt inre. Vi skulle ha en ”normal” pappa-dotter-relation. Men när jag blev vuxen lyftes locket ibland och det pyste ut lite för vänner och pojkvänner. Relationer var problematiska. Att bli uppskattad och omtyckt kändes viktigare och mindre farligt än att hävda mina gränser. Känslorna fick komma i andra hand, det blev något jag brottades med. Jag ville vara en bra flickvän, men mådde dåligt av det intima i mina relationer, då brukade det krascha. 

Julen 2013 berättade min syster att hon var gravid. Det gav mig en insikt. ”Det här barnet är oskyldigt och värt att skyddas, men betyder ju… att jag också var oskyldig och värd att skyddas.” Det gick inte längre att fly från traumat, det var som att det hände igår. Minnena trängde sig på och jag kunde inte längre sköta mitt jobb. Till synes enkla uppgifter blev plötsligt oöverstigliga. Jag ville berätta för min syster, men det var så oerhört svårt och jag kände mig misslyckad varenda gång jag inte klarade det när jag besökte henne. På ett jobbmöte sa min dåvarande chef att hon inte kände igen mig längre. Då bröt jag ihop totalt och berättade att jag mådde dåligt. Min chef pushade mig att boka tid på en vårdcentral. Jag visste inte att man kunde få hjälp där, men jag blev jättefint bemött, fick träffa en kurator och mådde bättre under en tid. Men när jag flyttade från Göteborg till Stockholm, bl a för att komma närmare min syster, så upphörde mina kontakter med vården. Efter några månader hamnade jag i samma situation igen. Den chef jag hade då märkte att jag zoomade ut under jobbmöten och tog upp det med mig. Denna gång berättade jag om varför jag mådde dåligt. Hon pushade mig att söka hjälp. 

Jag fick kontakt med en stödförening och började gå i en stödgrupp, något som först kändes otänkbart. ”Sånt här pratar man ju bara om med professionella!” Men det här visade sig bli en av de bästa saker jag gjort. Jag fick sätta ord på det skamliga och äckliga och insåg att jag inte är ensam om det jag varit med om. Min vrede väcktes. Jag ville inte vara tyst längre! Det är min pappa som tjänat på att jag har varit tyst i alla år. Han har gått fri och jag har gått med skammen. På föreningen fick jag också tips om traumabehandling på Wonsa, en specialistklinik för personer som utsatts för sexuella övergrepp i barndomen. Jag fick en remiss dit via vårdcentralen. Jag gick i en behandling som heter Lifespan Integration och det hjälpte mig att komma över min PTSD. 

Nuförtiden har jag ytterst få flashbacks och de jag får kan jag hantera. Min pappa har jag sagt upp kontakten med. Min självkänsla har stärkts. Jag vet mycket väl att man inte förgriper sig på barn. Det kan inte ha varit något ”missförstånd” – pappa visste vad han gjorde. Det blir så tydligt för mig var skulden ligger. Idag stöttar jag själv andra incestöverlevare. Det har inte alltid varit lätt, men jag har utvecklats både professionellt och personligt. Jag har lärt mig sätta gränser utan att känna skam och skuld. Jag litar på min förmåga att bemöta andra utsatta och min ångest har minskat märkbart. 4% av alla människor i Sverige bär på den här mörka förtärande hemligheten. Och det är offren som lider av konsekvenserna, inte förövarna. Det kan vi tillsammans göra något åt. Till dig som läser och känner igen dig i min historia, du är inte ensam. Du är inte fel. Och det finns hjälp att få.